Flemish, 1623-87  Related Paintings of Neyts, Gilles :. | The woman was wearing blue clothes | Portrat der Ms. Eleanor Urquhart | The Last Supper-l | ormvrak med huggorm i klorna | The Dormition of the Virgin |
Related Artists:
Dutilleux Constant
French , 1807-Arras 1865
Charles Cottet
Charles Cottet (1863-1925), French painter, was born at Le Puy-en-Velay and died in Paris. A famed post-impressionist, Cottet is known for his dark, evocative painting of rural Brittany and seascapes. He led a school of painters known as the Bande noire or Nubians group (for the somber palette they used, in contrast to the brighter post-impressionist paintings), and was friends with such artists as Auguste Rodin. Cottet studied at the École des Beaux-Arts, and under Puvis de Chavannes and Roll, while also attending the Academie Julian (where fellow students formed Les Nabis school of painting, with which he was later associated). He travelled and painted in Egypt, Italy, and on Lake Geneva, but he made his name with his sombre and gloomy, firmly designed, severe and impressive scenes of life on the Brittany coast. Cottet exhibited at the Salon of 1889, but on a trip to Brittany in 1886 he had found his true calling. For the next twenty years he painted scenes of rural and harbor life, portraying a culture Parisians still found exotic. He is especially noted for his dark seascapes of Breton harbors at dawn, and evocative scenes from the lives of Breton fishermen. He was close friends with Charles Maurin, and his group included the painter Felix-Émile-Jean Vallotton. Cottet has often been associated with the picturesque seaside symbolism of the Pont-Aven School, though Vallotton famously painted Cottet as a leader of Les Nabis, beside Pierre Bonnard, Edouard Vuillard, and Ker-Xavier Roussel, in his Five Painters (1902-3; Kunstmuseum Winterthur). Cottet was more explicitly the leader of his own small movement, the Bande noire of the 1890s, which included Lucien Simon and Andre Dauchez, all influenced by the realism and dark colours of Courbet.
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.